Igår hade
jag förmånen att få inviga firandet av den Nationella Anhörigdagen på
Anhörigcenter vid Mötesplatsen i Landala. Centrum valde att börja firandet
redan igår. Den Nationella Anhörigdagen har firats sedan 2005 och kom till på
initiativ av Anhörigas Riksförbund. Dagen handlar om att uppmärksamma och
synliggöra alla anhöriga och anhörigvårdare runt om i Sverige. Och den handlar
speciellt om att synliggöra anhörigas situation för allmänheten. Det handlar om
de personer som i sin vardag hjälper, tar hand om och vårdar någon i sin
närhet. Det kan vara sin maka/make, livspartner, sitt barn, sin förälder, en
vän, granne eller en bekant.
I augusti i
år publicerade Socialstyrelsen en kartläggning som visar att det är 1,3 miljoner
personer runt om i Sverige som vårdar eller stödjer en närstående. Det kan vara
en närstående som är äldre, långvarigt sjuk eller som har fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Detta
innebär att det är ungefär var femte person som i någon form hjälper och stödjer
någon i sin närhet. Det handlar alltså om väldigt, väldigt många personer.
Jag skulle
vilja säga att vi alla, i någon form och på något sätt, under någon period i
våra liv antingen har varit, är eller kommer att bli just en anhörig och
anhörigvårdare. Detta är alltså något som berör oss alla.
Jag vill
verkligen lyfta fram just detta med att vara anhörig. Det är helt ovärderliga
insatser som alla anhöriga gör i sin vardag runt om i Sverige, varje dag.
Insatser som betyder så otroligt mycket för alla berörda.
Livet är
underbart. Det är mycket skratt, glädje men också en del tårar. Livet
innehåller också en hel del förändringar. Jag tänker bl.a. på hur saker ibland inträffar
och allt bara förändras, ibland över en dag. Det kan vara en plötslig sjukdom
eller en olycka som inträffar. Vi blir ju också alla äldre med tiden.
När saker
förändras vill man vara där som anhörig. Man vill hjälpa, stödja och ta hand
sin närstående. Detta är ju en del av det som gör oss alla till människor. Just
det där att vara där för andra man bryr sig om. Det känns bra. Det är ju det
man vill göra. Och detta betyder också så oerhört mycket för alla inblandade. Vi
vet ju alla att det känns alltid bättre och tryggare att man har någon bredvid
sig som man känner och som man tycker om. Vi vet ju också hur bra det känns att
kunna vara där för den man tycker om.
Att vara
anhörig och anhörigvårdare är ovärderligt. Det är en förmån. Samtidigt kan det
också många gånger vara både tungt och svårt. Som anhörig blir man ju också berörd
och påverkad. Sjukdom eller plötsliga olyckor förändrar hela livssituationen.
Saker är inte längre som de var igår eller förut. Det kan vara väldigt svårt
att hantera och att bearbeta detta. Det kommer många tankar, funderingar,
reaktioner på vad som hänt och funderingar och oro kring hur saker kommer att
bli längre fram.
Många gånger
tror jag att som anhörig kan man vara väldigt ensam i sin situation. Man kanske
inte har någon omkring sig man kan prata med. Eller så kanske man har personer
man kan prata med men som kanske inte förstår. Vänner och andra i sin närhet
kanske drar sig undan. Eller så kanske man inte vill berätta om sin situation
för andra. Jag tänker speciellt på anhöriga när det gäller missbruksproblematik
eller psykisk ohälsa. Detta är fortfarande tyvärr kopplat till väldigt mycket
skam.
Man brukar
säga det att ensam är stark, men jag håller inte riktigt med om det. Vi behöver
alla stöd och råd ibland. Jag är därför väldigt glad och stolt över
Anhörigcenters verksamhet i Centrum. Det handlar om att få möjlighet att prata
med någon och få råd och stöd. Och att få veta att man är inte ensam om det man
går igenom. Det handlar också om att få möjlighet till att få prata och göra
något annat för en liten stund. Det betyder så mycket. Jag är också speciellt tacksam
över verksamheten vid Anhörigcenter eftersom att det där finns mycket duktiga och
kunniga personer som gör en så stor skillnad för så många anhöriga. De gör det
också med ett djupt engagemang och stort hjärta, vilket är guld värt.