tisdag 16 oktober 2012

SDN Centrum: Mål- och inriktning för 2013: valfrihet och psykisk ohälsa.

Tisdagen den 2 oktober hade vi nämndsammanträde i SDN Centrum och det blev en hel del diskussioner med stort engagemang kring några av ärendena.

Vid mötet fattade vi bl.a. beslut om mål- och inriktning för 2013. Vi i alliansgruppen har under sommaren arbetat intensivt med vårt mål- och inriktningsdokument och jag är väldigt stolt över innehållet. Speciellt över att vi lyfter fram vikten av en målmedveten strategi inom grundskolan mot mobbning, rasism, missbruk och våld, att undervisningen är anpassad efter elevens förmåga, att uppmuntra anhöriganställda och anhörigvårdare och ge stöd av hög kvalitet samt att psykisk ohälsa ska uppmärksammas och förebyggas.

Det blev en mycket engagerad diskussion kring innehåll i mål- och inriktningsdokumenten. Flera frågor och områden tas upp av både s-v-mp-majoriteten och av oss i alliansen. Samtidigt påpekades det att det är klara och tydliga ideologiska skillnader mellan majoriteten och oss i opposition. Vi anser att varje människa är expert på sitt egna liv och att politikens roll är att underlätta livet och skapa möjligheter för människor att leva sina liv så som det passar dem. Vi vill därför bl.a. införa LOV (Lag om Valfrihetssystem) för att stärka kopplingen mellan människors val och styrning av de ekonomiska resurserna t.ex. inom hemtjänsten. Majoriteten i Göteborg har upprepade gånger sagt nej till detta, vilket är beklagligt. Det borde vara en självklarhet att själv få välja vem som ska komma in i sitt hem för att ge stöd och hjälp utifrån olika behov.

Under diskussionen lyfte jag fram att det var positivt att majoriteten bl.a. tar upp förebyggande insatser och folkhälsoarbete inom barn- och ungdomsområdet. Jag framförde dock att jag hade önskat en högre ambitionsnivå för Centrum när det gäller psykisk ohälsa hos barn och ungdomar än vad majoriteten uttalade i sitt mål- och inriktningsdokument om att ”försämringen av psykisk ohälsa hos ungdomar ska motverkas”.

Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar är ett folkhälsoproblem som absolut ska tas på allvar. Jag anser inte att det duger att den styrande majoriteten uttrycker att den nuvarande nivån av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar enbart inte ska försämras. Detta är inte tillräckligt. Och det är heller inte okej enligt min mening. Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar är ett folkhälsoproblem som måste tas på allvar. Därför poängterar vi i alliansen i vårt mål- och inriktningsdokument att psykisk ohälsa hos barn och ungdomar ska uppmärksammas och förebyggas.

Vårt mål- och inriktningsdokument för 2013 blev nedröstat, vilket naturligtvis var väntat.

Ser fram emot maktskifte valåret 2014 som innebär och ger nya möjligheter för invånarna i Göteborg!

lördag 6 oktober 2012

Nationella Anhörigdagen


Igår hade jag förmånen att få inviga firandet av den Nationella AnhörigdagenAnhörigcenter vid Mötesplatsen i Landala. Centrum valde att börja firandet redan igår. Den Nationella Anhörigdagen har firats sedan 2005 och kom till på initiativ av Anhörigas Riksförbund. Dagen handlar om att uppmärksamma och synliggöra alla anhöriga och anhörigvårdare runt om i Sverige. Och den handlar speciellt om att synliggöra anhörigas situation för allmänheten. Det handlar om de personer som i sin vardag hjälper, tar hand om och vårdar någon i sin närhet. Det kan vara sin maka/make, livspartner, sitt barn, sin förälder, en vän, granne eller en bekant.
I augusti i år publicerade Socialstyrelsen en kartläggning som visar att det är 1,3 miljoner personer runt om i Sverige som vårdar eller stödjer en närstående. Det kan vara en närstående som är äldre, långvarigt sjuk eller som har fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Detta innebär att det är ungefär var femte person som i någon form hjälper och stödjer någon i sin närhet. Det handlar alltså om väldigt, väldigt många personer.
Jag skulle vilja säga att vi alla, i någon form och på något sätt, under någon period i våra liv antingen har varit, är eller kommer att bli just en anhörig och anhörigvårdare. Detta är alltså något som berör oss alla.
Jag vill verkligen lyfta fram just detta med att vara anhörig. Det är helt ovärderliga insatser som alla anhöriga gör i sin vardag runt om i Sverige, varje dag. Insatser som betyder så otroligt mycket för alla berörda. 
Livet är underbart. Det är mycket skratt, glädje men också en del tårar. Livet innehåller också en hel del förändringar. Jag tänker bl.a. på hur saker ibland inträffar och allt bara förändras, ibland över en dag. Det kan vara en plötslig sjukdom eller en olycka som inträffar. Vi blir ju också alla äldre med tiden.
När saker förändras vill man vara där som anhörig. Man vill hjälpa, stödja och ta hand sin närstående. Detta är ju en del av det som gör oss alla till människor. Just det där att vara där för andra man bryr sig om. Det känns bra. Det är ju det man vill göra. Och detta betyder också så oerhört mycket för alla inblandade. Vi vet ju alla att det känns alltid bättre och tryggare att man har någon bredvid sig som man känner och som man tycker om. Vi vet ju också hur bra det känns att kunna vara där för den man tycker om.
Att vara anhörig och anhörigvårdare är ovärderligt. Det är en förmån. Samtidigt kan det också många gånger vara både tungt och svårt. Som anhörig blir man ju också berörd och påverkad. Sjukdom eller plötsliga olyckor förändrar hela livssituationen. Saker är inte längre som de var igår eller förut. Det kan vara väldigt svårt att hantera och att bearbeta detta. Det kommer många tankar, funderingar, reaktioner på vad som hänt och funderingar och oro kring hur saker kommer att bli längre fram. 
Många gånger tror jag att som anhörig kan man vara väldigt ensam i sin situation. Man kanske inte har någon omkring sig man kan prata med. Eller så kanske man har personer man kan prata med men som kanske inte förstår. Vänner och andra i sin närhet kanske drar sig undan. Eller så kanske man inte vill berätta om sin situation för andra. Jag tänker speciellt på anhöriga när det gäller missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. Detta är fortfarande tyvärr kopplat till väldigt mycket skam.
Man brukar säga det att ensam är stark, men jag håller inte riktigt med om det. Vi behöver alla stöd och råd ibland. Jag är därför väldigt glad och stolt över Anhörigcenters verksamhet i Centrum. Det handlar om att få möjlighet att prata med någon och få råd och stöd. Och att få veta att man är inte ensam om det man går igenom. Det handlar också om att få möjlighet till att få prata och göra något annat för en liten stund. Det betyder så mycket. Jag är också speciellt tacksam över verksamheten vid Anhörigcenter eftersom att det där finns mycket duktiga och kunniga personer som gör en så stor skillnad för så många anhöriga. De gör det också med ett djupt engagemang och stort hjärta, vilket är guld värt.