Voltaire lär någon gång under 1700-talet ha sagt ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Idag utgör yttrandefrihet, åsiktsfrihet mm lagstiftade grundläggande fri- och rättigheter i demokratiska samhällen. De ingår också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Voltaires ord i citatet ovan är starka ord kring yttrande- och åsiktsfrihet. Förmodligen reflekterar de dåtidens möjlighet eller omöjlighet till att kunna få uttrycka sig i tal och skrift utan repressalier. Att behöva råka ut för repressalier när man använder sin yttrandefrihet är inte aktuellt i dag. Det är heller inte aktuellt när man använder sin meddelarfrihet att råka ut för repressalier. Eller är det…?
I dagens GP kan man läsa att en anställd inom den offentliga sektorn i Frankrike igår dömdes till två års avstängning från att arbeta inom hela den offentliga sektorn. Anledningen är att den anställde har gett ut en bok som handlar om ineffektivitet inom den offentliga sektorn, eller som titeln på boken heter ”Jag druuunknar i jobb – eller hur man arbetar 35 timmar i månaden”. Boken är skriven under pseudonym, alla namn på personer är ändrade och handlingen är förlagd till annan del av landet. Personen blev alltså dömd till två års avstängning för innehållet i denna bok. Frankrike verkar ha en annan lagstiftning på detta område och/eller tillämpning än vad vi har här i Sverige.
Eller hur var det nu med yttrandefriheten och meddelarfriheten igen? Det är inte alltför länge sedan en anställd vågade gå ut och berätta om oegentligheter på sin arbetsplats inom sjukvården i Stockholmstrakten för att därefter råka ut för repressalier som en negativ konsekvens till detta. Och det är tyvärr ingen enstaka händelse. En av de mest uppmärksammade visserligen, men absolut inte något ovanligt. Personer som upptäcker oegentligheter inom organisationen där personen arbetar och protesterar och yttrar detta högt blir alltför ofta tillrättavisade, utfrysta, omplacerade eller får sin anställning avslutad på ett eller annat sätt. Personen blir klassad som obekväm.
Lojalitetskrav mot organisationen där man arbetar är ofta väldigt starka. Och det bör de väl också vara. Men vad gör en person som upptäcker oegentligheter just inom organisationen där man är anställd? Är den personen illojal för att han eller hon yttrar detta högt? Eller är det illojalt att inte yttra något högt om oegentligheterna? Oavsett hur man resonerar kring detta så har vi både yttrandefrihet och meddelarfrihet i Sverige. Och detta ska respekteras, uppskattas och värnas om.
Som jag skrev i ett blogginlägg från januari tidigare i år, den som vågar yttra sig högt och på så sätt också vågar ta risken att råka ut för negativa konsekvenser för att värna om berörda och den verksamhet som bedrivs visar enligt min åsikt lojalitet mot organisationen där man är anställd, sina medarbetare och de som på något sätt berörs av den verksamheten som utförs.
Vilket viktigt och bra inlägg, Kristina! Jag känner verkligen igen det här från skolans värld. Normalt får man inte skriva insändare anonymt, men tidningarna tar in anonyma insändare från lärare för det är knappt någon som vågar skriva annars. Det är förstås helt oacceptabelt att det är så. En viktig liberal kamp det här också.
SvaraRaderaTack Helena! Om det hade varit ett annat synsätt, mer tillåtande klimat, mindre grupptryck och mer värdesättande i när saker förs fram inom en verksamhet och organisation så hade det inte behövts föras fram utanför verksamheten eller organisationen, som tex skriva insändare eller liknande, anonymt eller inte. Och om det inte hade varit några oegentligheter som inträffade så hade det heller inte funnits något att föra fram. men nu är det inte så överallt och oavsett så ska yttrandefrihet, åsiktsfrihet och meddelarfrihet respekteras, värdesättas och uppskattas.
SvaraRadera