Rapporten Psykiatrilyftet som antogs vid FP:s senaste landsmöte 2007 var en mycket välkommen och betydelsefull satsning på ett av de områden inom hälso- och sjukvården som det oftast är mycket tyst om. Samma år som rapporten antogs satsade också Alliansregeringen 500 miljoner till kommuner och landsting för just psykiatrin.
Att det är FP som genom rapporten lyfte fram och initierade diskussioner och åtgärder för att förbättra psykiatrin är inte direkt förvånande. FP är oftast det parti som gärna värnar om de grupper som kanske inte har möjlighet eller ork att själv föra sin egen talan.
På sina håll har psykiatriområdet förbättrats. Vårdköer har kortats inom en del områden och kvalitetsöversyn har utförts över verksamheterna för att bättre kunna erbjuda evidensbaserad vård. Tillgänglighet via andra kommunikationskanaler än personliga besök hos vårdgivare har också införts genom att det på vissa håll nu finns möjlighet till självhjälpsprogram via internet.
Överlag verkar dock diskussionen kring förbättringsarbete inom psykiatrin tystnat. Debatten som förts verkar främst ha handlat om psykoterapi ska inkluderas eller inte, om psykoterapi har någon effekt eller inte och om vilken typ av terapi som är den sk bästa och mest lämpade terapiform som ska erbjudas patienter. Vad som oftast saknas i samma debatt är det faktum att patienter är olika individer med olika förutsättningar, olika bakgrund, olika personligheter och olika orsaker till varför patienten psykiskt mår dåligt.
Vissa åtgärder fungerar bättre för en del patienter medan samma åtgärder har omvänd effekt för andra patienter. Oavsett om åtgärder och vård inkluderar enbart medicin, medicin i kombination med psykoterapi eller enbart psykoterapi så handlar det grundläggande om patienten och om vad som fungerar ”bäst” för just henne eller honom.
En bra kontakt med och ett förtroende för sin vårdgivare är väldigt viktigt, om inte avgörande, för att resterande behandling går i en positiv riktning och att inte behandlingen avbryts i förtid.
På sina håll är det fortfarande alltför långa väntetider till ett besök. Mår en patient dåligt och kanske är självmordsbenägen, har stark ångest eller upplever tunga psykiska symptom så är en väntetid på flera veckor för att få träffa någon en oändligt lång tid för den patienten att vänta. Vad händer med patienten under tiden? I vilket skick befinner sig patienten när han/hon väl får träffa sin vårdgivare? Lösningen på en påfrestande väntetid bör inte vara att patienten ska behöva uppsöka en psykiatrisk akutmottagning, vilket tyvärr alldeles för ofta är fallet.
De flesta patienter har också anhöriga som i många fall utgör ett viktigt stöd för patienten. I många fall inkluderas anhöriga i själva behandlingen och även de erbjuds råd och stöttning.
Det är ofta väldigt tungt och påfrestande för en patient med psykisk ohälsa. Det är ofta även väldigt tungt och påfrestande för anhöriga. Höga krav ställs alltför ofta på att anhöriga ska ta huvudansvar för patientens välmående under den tid som patient inte tillbringar med sin vårdgivare. Ibland inkluderar kraven sk anhörigkontrakt där de anhöriga skriver under på att de ska kontakta vårdgivaren om det sker en försämring hos patienten. Vad händer om anhöriga kanske inte orkar axla detta ansvar? Vad händer om anhöriga av någon anledning inte kan kontakta vårdgivaren? Kan man som vårdgivare förutsätta att allt är okej bara för att anhöriga inte hör av sig?
Psykiatrilyftet var en välkomnande och viktig del i arbetet med att förbättra psykiatriområdet. FP har varit och är drivande i just dessa frågor, vilket starkt har bidragit till förbättringar och mer fokus på just detta område och områdets patientgrupper. Alliansregeringens satsningar inom psykiatriområdet har i detta arbete varit avgörande för att drastiskt lyfta upp, förstärka och förbättra psykiatriområdet.
Fortfarande finns det mycket kvar att åtgärda. Har tidigare nämnt detta i ett inlägg men nämner det igen ändå. Psykiatrin måste förstärkas både när det gäller väntetider och patientsäkerhet. Väntetider till besök måste kortas, patienter får inte falla mellan stolarna och stöd till anhöriga måste förbättras. Det ska inte behöva gå så långt att de enda alternativ som finns tillgängliga blir besök vid en psykiatriakut eller att polisväsendet kopplas in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar