Mobbning är inte den drabbades ”fel”.

För några veckor sedan hade jag förmånen att delta vid en föreläsning om mobbning i skolan. Det var en föreläsning som lämnade ett starkt intryck. Föreläsaren, Lisbeth Pipping, berättade om sina egna erfarenheter av att under hela sin skolgång ha blivit utsatt för mobbing av de andra eleverna i klassen och skolan. Det som är djupt beklagligt är att merparten av de vuxna omkring under hela skolgången valde att titta bort. Merparten av de vuxna valde också att avfärda de försök den drabbade gjorde genom att berätta för vuxna i skolan om mobbningen. Ett av svaren den mobbade hade fått var att det var den mobbade som var annorlunda och borde ändra på sig för att passa in bättre bland de andra eleverna.

Berättelsen från föreläsningen inträffade för flera år sedan. Man hade önskat att mobbning sedan dess hade upphört, men tyvärr förekommer mobbning än idag. Tidigare i år publicerade Skolverket rapporten ”Utvärdering av metoder mot mobbning”. Rapporten visar att 7-8% av både pojkar och flickor utsätts för mobbning (motsvarar ca 50 000 elever) och att 1,5 % utsätts för långvarig mobbning som fortgår i ett år eller mer (motsvarar ca 13 000 elever). Detta är helt oacceptabelt.

Det är inte okej att barn någon gång under sin skoltid blir utsatta för mobbning. Det är heller inte okej att vuxna omkring många gånger tittar åt ett annat håll. Mobbning är aldrig okej. Och vuxna omkring måste ta sitt ansvar. Det är inte okej att titta bort. En drabbad skolelev har sagt ”psykisk mobbning är värst, den går in i själen och dödar själen inifrån”. Det ska inte behöva vara så. Det är alldeles för många barn i skolor runt om i landet som lider i tysthet och som tror att det är deras ”fel” att de blir utsatta för mobbning. Att de på något sätt inte duger som de är. Och att det är något ”konstigt” med dem som gör att andra kan trakassera, frysa ut, hota och slå dem. Mobbning är en oerhörd kränkning mot en annan person. Det är aldrig okej.

Många skolor arbetar intensivt med både förebyggande åtgärder och tidiga insatser. Och det finns många vuxna som tar tag i situationen tidigt och sätter stopp för mobbningen som pågår. Detta är bra. Det är också bra att Skolverket har sett över flertalet av de många olika anti-mobbning program som används runt om i skolorna, med fokus på om programmen som används vilar på en vetenskaplig grund och om de ger de effekter som de har som syfte att uppnå.

Vid föreläsningen jag var på för några veckor sedan fick jag också förmånen att träffa Måns Jenningers pappa, Claes Jenninger. Mötet med Måns pappa lämnade ett mycket starkt och väldigt varmt intryck hos mig. Måns blev mobbad under sin skoltid. På Annandag Påsk för 6 år sedan orkade han inte med sin situation längre. Han tog sitt eget liv. Detta är oerhört tragiskt och djupt beklagligt. För att hedra Måns minne startade Måns pappa en minnesfond som på Annandag Påsk varje år delar ut ett stipendium för att uppmärksamma en eller flera personer som i handling visat att alla i skolan har rätt att känna trygghet och gemenskap.

Jag är oerhört tacksam för alla de personer som arbetar med att förebygga, förhindra och tidigt sätta stopp för mobbning. Detta arbete är ovärderligt. Och mobbning är inte den drabbades "fel".

Media: DN, GP, Skolinspektionen och GP 2.