Etiska riktlinjer i patientarbetet behövs

Debattartikel publicerad i ”Göteborgs Liberalen” nr 3, 2009.

Etiska riktlinjer i patientarbetet behövs
Att tala om liv, död och sjukdomar är många gånger svårt. Man önskar att ingen skulle behöva drabbas av vare sig en obotlig sjukdom eller uppleva ett tillstånd av konstant stark smärta, men det händer. Man kan drabbas själv. Man kan också vara anhörig och den som står bredvid. Att uppleva och gå igenom det är svårt för alla inblandade. Det är tungt att behöva ta avsked från någon man tycker om. Samtidigt så är det en del av livet.

Hälso- och sjukvård ska utföras
Hälso- och sjukvård ska utföras i enlighet med evidensbaserad medicin, dvs vad vetenskap och beprövad erfarenhet genom forskning och praktiskt utövande har visat sig fungera bäst i patientverksamheten. Att lindra, bota, trösta och värna om liv utgör grundläggande etiska riktlinjer i patientarbetet. Många av de sjukdomar och de olyckor och skador vi i livet kan råka ut för kan i dag behandlas och botas av modern sjukvård. Det går idag att utföra de mest komplicerade operationer som för några år sedan hade varit otänkbara. Det finns idag medicin och behandling för sjukdomar och symptom som tidigare hade varit tvunget till att lämnas utan åtgärd med svåra komplikationer för patienten.

Den medicin- och medicintekniska utvecklingen gör det idag möjligt att kunna lindra, bota och värna om liv för de flesta patienter. Men det finns sjukdomar och åkommor som inte går att bota. För en del obotliga sjukdomsförlopp nås också tidpunkter då det inte längre går att lindra. Att uppleva en konstant tillvaro av väldigt stark smärta som det inte finns något slut på innebär en väldigt stor påfrestning på en person, både fysiskt och psykiskt. För att lindra personen från att uppleva detta konstanta smärttillstånd finns nedsövning som möjlig åtgärd.

Hanteringen är viktigOm jag hade en sjukdom som inte hade gått att vare sig bota eller lindra, hur hade jag förhållit mig till detta? Om jag skulle behöva uppleva ett obotligt sjukdomstillstånd och nå tidpunkt då fysisk och psykisk smärtlindring inte längre har någon verkan, skulle jag då vilja bli nedsövd? Om man var anhörig hur hade jag resonerat då? Vad händer om patienten själv inte är beslutskapabel?

Det yttersta valet och ställningstagandet om vad som ska respektive inte ska göras om man drabbas av en obotlig sjukdom som innebär svåra plågor och smärtor bör ligga hos patienten. Vi är olika individer med olika perspektiv och värderingar och olika sätt till att förhålla oss och gå igenom livets olika utmaningar. Många väljer att kämpa och stanna kvar i livet så länge som möjligt. Men för patienter som upplever att de har nått en tidpunkt då ett sjukdomstillstånd innebär varken bot eller lindring och skulle vilja avsluta tillvaron och livet så är min förhoppning att dessa patienter också får möjlighet till att göra ett väl övervägt val i samråd med medicinskt ansvariga om ett eventuellt livsavslut är aktuellt eller inte. Min förhoppning är också att i de fall patienten själv inte är beslutkapabel så lämnas anhöriga, närstående eller annan lämplig person samma möjlighet till att fatta ett liknande val.

Kristina Palmgren